Den del av Mocambique som vi besökte är en av de vackraste platserna som jag någonsin varit på.
Vistelsen var hela tiden kryddad med lite Robinson Kruse-känsla.
Fastän Mocambique är fattigt och korruption härjar fritt skulle jag inte tveka ett ögonblick att återvända.
San Sebastian kan enbart nås via sjövägen så i väntan på vår båtfärd fick vi en guidad jeep-rundtur
i Vilanculos och under denna tur berättade guiden följande lilla historia.

1498 kom några portugiser sjövägen förbi Mocambique och utsåg genast landremsan till sin koloni.
1962 hade folket i Mocambique fått nog av förtrycket och bildade en väpnad motståndsrörelse
FRELIMO, inspirerad av marxism-leninismen.
Många strider utkämpades ända fram till 1975 när Portugals regering äntligen gav upp
och Mocambique åter kunde förklara sig som självständigt.
Som bekant brukar sådana här saker inte gå smidigt till väga.
Många portugiser som hade bosatt sig och etablerat företag under kolonialtiden ville givetvis
inte bara ge upp allting och stannade sålunda kvar, som om inget hade hänt.
Den dåvarande inrikesministern Armando Guebuza fick ta i med hårdhandskarna och gav genast
order om att dessa portugiser skulle lämna sina ägor inom 24 timmar och med sig fick dom bara ta
20 kilo bagage. Ut skulle dom och det snabbt.
Denna incident kallas för "24/20" (twentyfour twenty)
Som hämnd för detta förstörde portugiserna sina byggnader genom att hälla betong i avloppsrören,
allt för att det inte skulle gå att återanvändas av någon annan.
Bland annat såg vi under vår färd genom Vilanculos ett enormt stort och förfallet hotellkomplex
placerad på den bästa utsiktsplatsen.
Även detta hade utsatts för avlopps-sabotage.
Nu står det en massa tomma och förfallna hus i Vilanculos som ingen kan använda
och det är för dyrt att riva dom.