När vi hade klarat av gränskontrollen kom en guide fram till oss och
frågade om vi var familjen Nilsson – YES, we are.
Guiden hänvisade oss till en minibuss. Vi lastade på våra väskor och hoppade in.
Bussen körde cirka 3 minuter sedan öppnades dörrarna och vi ombads att ta vårt
bagage och hoppa av. Nu stod vi vid en annan busshållsplats. Här var det öppna
små bilar, dom liknande golfbilar. Man bad oss ta vårt bagage och hoppa på

”Golfbilen” körde cirka 4 minuter och färden var över.
Vi hade stannat vid ytterligare en annan busshållsplats och ombads att ta
våra väskor och hoppa av. Här var det fullt med ”icke kambodjaner”,
alltså sådana som vi, nyfikna turister. Vi rullade omkring våra väskor
och hittade till slut några platser att sitta på. Efter en stund så frågade vi
en guide varför vi satt här och väntade och hur länge väntan skulle kunna
tänkas bli. Svaret var: "vägen var sönder..." Nu väntade vi på taxibilar som
skulle köra oss. Det tog inte många minuter så var det plötsligt vår tur.
En grå ihopplockad Toyota med många mil på nacken hade utsetts till vår
taxi. Vårt bagage stuvades in i bagageluckan och vi tre klämde in oss i
baksätet.